Jag har aldrig varit en skjortkille. Aldrig. Nu när det dock vankas sommar och ljusare tider, har jag fått för mig att jag ska konvertera och bli en av dem. Skjortkillarna. Till min hjälp har jag en ljus jeansskjorta ifrån H&M och en blå/beige tygskjorta ifrån Wrangler. Vad tycker ni? Passar jag i skjorta, eller ska jag fortsätta med t-shirt och jeans? Saken är att jag enbart har tänkt behålla en av dessa, men frågan är vilken? Eller ska jag lämna tillbaka båda?

Då var det dags igen. Dags för ännu ett deprimerande och minst sagt personligt inlägg. Det har dock gått ett tag sedan jag var i den här sitsen senast. Och anledningen är rätt enkel - jag har helt enkelt mått bra. Och förvisso mår jag fortfarande bra. Men det finns några saker som kräver justeringar. Även om alla liv är långtifrån perfekta. Dessutom är jag i mitt fall, väldigt lätt sårbar. Det krävs inte mycket för att rubba den där härliga balansen. Speciellt inte när allting kommer på en och samma gång.

Men visst, jag skulle kunna skriva om medgångar istället för motgångar. Fast vad skulle det vara? Att jag med hjälp av skrik och myggspray dödade en spindel? Att jag äntligen har börjat fått hår på bröstkorgen? Att jag nu vet vad pi blir ur roten på 263,2? Nej, jag vet inte.

Jag vill i alla fall förbereda er mentalt på detta. Om ni redan här känner att ni får andnöd och hellre kollar på Pluras kök - gör det. Det här inlägget kommer att bli långt och extra jävligt, fullt av tankar och djupa funderingar. Känner du dock att en kopp te och världens längsta inlägg passar dig som handen i handsken? Då kör vi!

Det allting egentligen handlar om, är att jag känner mig ensam. Väldigt ensam. Minns att jag tidigare har skrivit ett inlägg om att jag trivs som ensamvarg. Och det gör jag. Men till en viss del. Sedan jag flyttade hit till Jönköping så har det varit en enda kamp i extrem motvind. Man har inte känt någon, med undantag för mitt dåvarande ex och likaså Jönköpingsbo. Men det var alltid så, hon och jag. Höll då hårt i det enda man hade här i stan. När det sedan tog slut, så slungades man ut i den stora vida världen igen. Nyttigt? Ja, kanske. Men svårt? Defintivt. Speciellt när jag har haft det så pass tufft med att få jobb.

Nu har det dock lossnat. Tack vare att jag numera arbetar på IKEA sedan i mars, så har jag lärt känna många nya människor, vilket jag är väldigt tacksam för. Det tar dock stopp där. Märker inte av något direkt umgänge "after work". Och jag är inte heller den som jagar folk. Hatar att bjuda in mig själv, fråga om man får följa med osv. Det känns bara jobbigt. Men det kanske är så man får göra? Även om jag kan känna att folk borde tänka "ja, men han är ju ny i stan, vi tar med honom så att han får lära känna lite nya människor".

Men samtidigt, så är inte det deras ansvar. Vi hade dock personalfest häromveckan. Väldigt mycket människor, socialt och trevligt. Fast det är lite samma där. Det tar stopp där. Kanske för att jag inte hjälper till tillräckligt? Jag vet inte. Men det är lite som ikväll. Det är tropisk värme ute, alla är på stan, har kul och umgås. Vad gör jag? Köper hem lite gott, kollar på film och kliar mig i näsan. Det känns roligt. Hur ska resten av sommaren bli? Bara tanken gör mig djupt deprimerad. På riktigt.

Fast när jag tänker efter, så kanske problemet ligger hos mig? Det kanske är jag som är på tok för jobbig, för dryg, för konstig. Skulle faktiskt inte förvåna mig. Är väl inget praktexempel på en spännande och bra kompis. Tack och lov för de kompisar jag har i dagsläget. Även om det är fler ytliga än nära. Kan dock ibland känna - vem försöker jag lura? Jag har inga kompisar. Det är väl lite så. Eller jo, visst finns dom. Men dom går knappt att räkna på en hand. Kanske dock är bättre än inga alls. Ja, antagligen. Menar dock inte att vara otacksam emot någon, för ni vet att jag älskar er. Och det gör jag.

Ibland önskar man bara att det vore annorlunda. Om så bara för en liten stund. Har dock ingen direkt briljant lösning på detta problem. Och det skulle dessutom kännas mer än dumt, om någon arbetskamrat efter detta inlägg, plötsligt hör av sig. Tycker inte om den känslan heller. När saker görs, för min skull. Vill att det ska vara helhjärtat och spontant. Fast förhoppningsvis så kommer det väl, förr eller senare. Alternativt så byter jag stad igen. Hoppas på ännu ett mirakel. Inser att det är omöjligt, blir deprimerad och flyttar vidare. Vilken karusell.

Nej ursäkta, fan vad jag är negativt. Det är inte så farligt som det låter. Tror jag i alla fall inte. Min provisoriska lösning på det här, är väl att köra på som vanligt. Det blir nog bra ska ni se. Någon gång. Ja ä int bitter. Skulle dock behöva bli medryckt och igångpeppad. Jag vet dock att även om någon nu skulle göra denna heroiska handling, så är mycket upp till mig själv. För min del handlar det väl enbart om att lyckas komma in i någon krets. Och nu finns förvisso jobbkretsen, vilket är en bra början. Det kanske kan leda till diverse kompiskretsar i slutänden? Det hade varit något. Allt som behövs är väl att man får en chans. Sen är man där och hugger som en hormonstint piraja ifrån medelhavet. Hungrig och sugen på mer! Även om det där mest lät sexistiskt, men ni förstår nog vad jag menar.

Den resterande delen av helgen ska spenderas hemmavid. Känner att det är dags att sopa ut allt gammalt, starta om systemet och helt enkelt komma in i matchen på nytt. Jag kan, jag vill och jag SKA. Och, om du har läst detta inlägg hela vägen till slutstationen - hatten av till dig!

Jag har stora nyheter att berätta. JAG SKA BLI PAPPA!

Varför lär jag mig aldrig? ALDRIG! Varje år är det samma visa. Om och om igen. Men vad blir jag för smartare av det? Vad pratar jag om tror ni? Jo, jag pratar om det där förbaskade arbetet som krävs för att bli brun. Eller i mitt fall i försöka få färg. Men innerst inne vet jag att det är nästintill omöjligt. Jag är och förblir vit. Det fanns dock undantag förr i tiden. Ni vet när man lånade åt sig mormors "brun-utan-sol" och smetade in över hela kroppen. Skitläckert trodde man. Tills man orange som en apelsin dök upp i skolan och möttes av gapskratt. Det var tider det. Gillade framförallt den fina randen man ofta fick på diverse olika ställen.

Personalfest igår. Ja, vad ska man säga? Några av oss medarbetare valde att "förfesta" hos en av killarna på jobbet, innan vi sedan i samlad trupp vandrade bort mot Harrys/Sliver. Väl där fick vi en välkomstdrink och bjöds även senare på en god middag. Efter det gick allting utför. I alla fall för min del. Har nog aldrig dansat och showat så mycket som jag gjorde igår. Det kändes som att min kropp var på ett ställe och min hjärna på ett annat. En aning konstig känsla. Men det var roligt.

Förutom allt dansande, blev det även en hel del mingel, samt en efterlängtad fiskdamm. I fiskdammen kammade jag hem en påse Twist. Bjöd några på det axplock av blandgodis som den innehöll, men valde sedan att generöst bjuda nattklubbens bartenders på något som jag kallade för lördagsgodis. Och nu menar jag givetvis att dom fick ta min Twist-påse. Ingenting annat. Idag fredag står det i alla fall arbete i min kalender. Börjar skönt nog att jobba 11.30 och går sedan fram till stängning ikväll vid 20.00. Om jag är laddad? Nja. Men det är pengar och sköna medarbetare. Får försöka vila upp mig ikväll istället. Hi ho, let's go!

Och förresten, är det någon som har några pinsamma bilder ifrån igår - hojta till!

Hallå eller! Hur har ni det? Med mig är det bra. Har de senaste dagarna gått runt med en riktigt jobbig ögoninflammation. Ingenting att rekommendera. Nu är det dock bättre och idag var jag åter tillbaka på jobbet. Blev ett riktigt glassigt pass med arbetstiderna 11.00 - 16.00.

Imorgon vankas det personalfest på Sliver för hela IKEA-huset. Ska bli riktigt roligt. Känns nyttigt för mig som ny att få träffa arbetskamraterna på sidan av allt som har med köttbullar och annat IKEA-relaterat att göra. Blir nog en relativt lugn kväll dock. Jobbar på fredag morgon, även om jag skönt nog inte börjar förrän vid lunch.

Just nu sitter jag i alla fall hemma hos Emelie och tar det lilla lugna med hennes katter. Ska väl snart ställa mig och ordna med middagen för kvällen. Tror att det blir chili con carne med ris. Klassiskt!

Jag är med och tävlar om en PHILIPS Bodygroom Pro (TT2039) tillsammans med Vimedbarn.se.

– Kroppshåret eller avsaknaden av det har blivit en del av det personliga uttrycket. Här kan man tydligt utläsa olika tendenser i olika åldrar. Ett exempel på det är att hela 75% av männen under 35 år tar bort hår från de intima kroppsdelarna. Det är inte längre en trend, det är en folkrörelse, säger Max Hellström, pressansvarig på Philips Consumer Lifestyle.

Det är långt ifrån bara skäggväxten som ryker när männen tar fram rakapparaten. Att ta bort kroppshår är en vanlig aktivitet bland svenska män och inkluderar kroppsdelar från topp till tå. Över hälften av männen, totalt sett, rakar eller trimmar de intima kroppsdelarna (52%), var tredje man (34%) tar bort hår under armarna och en av fem män tar bort håret på bröstet.

När vi går genom staden över broar och torg
med doft av salt ifrån havet minns vi glädje och sorg
Och vi minns första gången när änglarna sjöng
hur vårsolen värmde och vintern var glömd

Jönköping har kvällen till ära bjudit på ett riktigt vackert skådespel. Himlen var som en enda stor färgsprakande explosion. Kameran på telefonen bjöd dock inte upp till samma kvalité, vilket i sin tur inte gav skådespelet dess rättvisa färger. Men det var fint, det vill jag lova. Ville bara lägga mig raklång i gräsmattan och drömma mig bort.

Oops, har visst inte bloggat på snart två veckor. Tiden har bara rusat iväg på sistone. Tror mest att det handlar om att jag faktiskt har skaffat mig ett liv. Har knappt suttit vid datorn sedan jag bloggade senast.

Jönköping i all ära. Sundsvall i all tjära. Nej, men nu är det faktiskt som så att jag har börjat få en släng av hemlängtan. Rätt rejält också. Har inte varit hemma sedan i december och det sätter väl sina spår. Och är det någonting som både förgyller och förgör samtidigt, så är det att kolla på gamla videobloggar. Syftar exempelvis på denna. Vill man inte bara äta upp henne?

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, fan vad jag gillar mitt jobb. Man mår liksom bra. Mest hela tiden. Det spelar ingen roll om jag har världens sämsta dag eller ifall jag drabbats av klamydia, för så fort jag kliver innanför personalingången och checkar in så blir man som besprutad med glädje och pepp. Riktigt härlig känsla!

Kommentarer både till höger och vänster. Men varför är ni så himla hemlighetsfulla? Tror snart att jag har fått hela alfabetet i mitt kommentarsfältet. Bokstaven M skriver en sak. bokstaven H något annat och därefter bokstaven K. Det skulle inte skada med i alla fall ett förnamn. Ni skriver väl för att ni har en åsikt, så varför då dölja sig bakom den? Speciellt när ni ger en komplimang eller ställer en fråga.

Om du gillar att spela online casino så är casinolovers sidan för dig, där kan du hitta vilka casino’s som har bonusar på vilka spel de har dem på och listor på de bästa och de mest populära casino’s som finns ute just nu. Du kan hitta high roller casino där du kan spela för stora summor pengar om det är det du letar efter, du kan också hitta vilka låg insats spel som har jackpots vid tillfället. Du kan hitta live casino där du kan sitta o spela som om du vore på ett riktigt casino över internet, Men om du o andra sidan vill prova din lycka att vinna pengar utan att slösa dina egna pengar så finns det så kallat no deposit bonus där du får pengar som en välkomst bonus att spela för på casinot vilket kan hjälpa dig att hitta de spel du vill innan du gör en riktig insättning.

Mina föräldrar. Ja, vart ska jag börja? Kan starta inlägget med att hänvisa till att det i mitt fall, borde stå "min förälder" och inte "mina föräldrar". Varför, undrar ni. Jag brukar fatta mig kort och helt enkelt säga som det är, dvs att jag inte har någon pappa. För det är i alla fall så jag ser på saken. Han finns dock därute. Någonstans. Men i mitt liv har han aldrig existerat.

Under min uppväxt, så har jag fått lära mig att min pappa flyttade ifrån "oss" när jag var mindre. Norsk som han är, flyttade han tillbaka till Norge och startade ett nytt liv. Om det dock är sanningen, eller ifall det ligger något helt annat i grunden, det vet jag faktiskt inte. Och tror inte heller att jag vill veta. Det har i min värld alltid varit jag och mamma. Visst, hon har inte alltid varit ensam efter detta. Men det har aldrig funnits någon där för mig, på det viset. En riktig pappa.

Kärlek. I min värld är det lite som Stålmannen och kryptonit. Folk säger att allt var enklare när man var mindre. Och jag håller med. Delvis. Jag minns dock hur man var som såld på alla de snygga tjejerna i klassen. Helst samtidigt. På kvällarna kunde man ligga i sängen med nallebjörnen, kalla den för olika namn och sen dela ut pussar både till höger och vänster. Fast det gick inte att nallen skulle gestalta alla tjejerna samtidigt. Så jag valde att cirkulera. Och så höll det på. Detta var dock i lågstadiet. Vad var kärlek? Man visste inte. 

För någon dag sedan publicerade jag ett videoklipp där jag pratar om fenomen och ödet. Jag känner nu att det är dags att prata vidare lite om det. Det är nämligen som så, att jag har en kompis i Göteborg, som jag tillsammans med har börjat använda ordet fenomen. Vi använder det om vi exempelvis tänker på samma sak, eller ifall någonting väldigt "ödesmässigt" händer. På senare tid har även själva ordet dykt upp i diverse sammanhang i våra liv. För min del hände det häromdagen vid lunchen på jobbet. En av kollegorna frågade en annan ifall denne hade sett "Fenomen" (dvs en ny möbel). 

Vi människor har många egenskaper. Den ena bättre än den andra. Och tvärtom. En av mina bästa egenskaper är att jag är nyfiken. Väldigt nyfiken. Nyfiken på allt. Men skulle väl framförallt säga att jag är nyfiken på livet. Varför är vi här? Varför fungerar det som det gör? Osv osv. Ett exempel till detta, var igår, när jag på kvällskvisten fick syn på månen i supersize. I alla fall som det såg ut. Och alla älskar vi väl vackra saker, inte sant? Månen är en av dem. Så jag klädde på mig. Begav mig upp genom skogen och kom till en utsiktsplats, där jag ställde mig och bara kollade. Kollade och njöt.

Jag fick en snilleblixt förut. Blev nämligen sugen att dra och sola. Men eftersom jag inte var till gymmet idag som planerat, så kom jag på att jag kunde springa till- och från solariumet. Två flugor i en smäll. Sagt och gjort så tog jag på mig löparkläderna, virade in småmynten i ett par sockor och stoppade i fickan. Sprang ner i snöslasket, men väl framme upptäckte jag att solariumet inte tar emot enkronor. Snopen och helt utmattad, fick jag istället, lika vit som innan, löpa hemåt igen. Även om hemåtvägen, som till 90% består av uppförsbackar, resulterade i att jag mestadels gick. Konditionen är inte vad den en gång varit.

Joakim Forsberg, 22 år gammal (fyller 23 i oktober) ursprungligen ifrån "norrlands huvudstad", även kallat för Sundsvall. Vid hösten 2010 fick jag ett ryck efter många månaders arbetslöshet, packade väskorna och flyttade ner till Jönköping. Här i småland väntade ett jobb på ett café, vilket för min del var en väg bort. En chans att få se något nytt. Så jag tog den. Caféjobbet är nu passé och jag jobbar numera på IKEA inom restaurangavdelningen.


Förutom det ovannämnda, så är jag en riktigt sportnörd och har mer eller mindre hela livet spelat fotboll. Har även hållit mig till innebandy och judo (ett träningspass), men det är fotbollen som mitt hjärta klampar för. Slutade för något år sedan pga diverse skador, även om jag aldrig var någon supertalang. Har även testat på att vara fotbollstränare, men valde till slut att lägga av med det när det tog upp rätt mycket tid och engagemang.

Tänkte köra igång "30 punkter i bloggen". Det hela går ut på att man, dag efter dag (förhoppningsvis) ska ge läsarna en chans att lära känna personen bakom skärmen. Dag 1 består exempelvis av en presentation. Punkt 15 om drömmar och punkt 29 om mina ambitioner. Hela listan följer här nedan. Och för min del, kickar det hela igång i nästa inlägg.

Punkt 1 – Presentera mig själv
Punkt 2 – Min första kärlek
Punkt 3 – Mina föräldrar
Punkt 4 – Det här åt jag i dag
Punkt 5 – Vad är kärlek?
Punkt 6 – Min dag
Punkt 7 – Min bästa vän
Punkt 8 – Ett ögonblick
Punkt 9 – Min tro
Punkt 10 – Det här hade jag på mig i dag
Punkt 11 – Mina syskon
Punkt 12 – I min handväska
Punkt 13 – Den här veckan
Punkt 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Punkt 15 – Mina drömmar
Punkt 16 – Min första kyss
Punkt 17 – Mitt favoritminne
Punkt 18 – Min favoritfödelsedag
Punkt 19 – Detta ångrar jag
Punkt 20 – Den här månaden
Punkt 21 – Ett annat ögonblick
Punkt 22 – Det här upprör mig
Punkt 23 – Det här får mig att må bättre
Punkt 24 – Det här får mig att gråta
Punkt 25 – En första
Punkt 26 – Mina rädslor
Punkt 27 – Min favoritplats
Punkt 28 – Det här saknar jag
Punkt 29 – Mina ambitioner
Punkt 30 – Ett sista ögonblick

Fy fan. Jag är helt slut. Död. Ja, ni förstår nog. Har arbetat 11-20 sedan i måndags och gjorde idag sista arbetspasset för veckan. I själva verket är det väl inga märkvärdiga tider, men för en som har varit arbetslös mer eller mindre senaste året, så är det en radikal förändring. Igår och i tisdags var jag ungsansvarig för restaurangen. Stort ansvar och högt tempo. Men det gick bra. Idag har jag stått i disken hela dagen, vilket kan låta rätt skönt, men som faktiskt är rätt jobbigt. Dock roligt att som ny få testa på alla stationer direkt. Alltid bra att kunna vara mångsidig och flexibel.

Ibland slår den mig. Tanken. Tanken om att jag faktiskt har flyttat 70 mil hemifrån. Det gör väl många, tänker ni. Och ja, det stämmer. Likheterna är egentligen desamma. Man flyttar hemifrån, oftast till en ny stad och startar ett helt nytt liv. Men, skillnaden är att de flesta (läs: nästan alla) gör det i samband med studier. Jag flyttade, för jobb. När man flyttar som student, så flyttar man till en ny stad, precis som "alla" andra i klassen. Man kommer in i det på ett annat sätt. Man har liksom varandra.

Som ni kanske ser (förhoppningvis) så har jag en ny bloggdesign. Är en person som lätt och snabbt tröttnar på saker. När jag väl nått klimax, så letar jag mig alltid efter något nytt och fräscht. Och när jag då hade haft min föregående design en månad, så kände jag att det var dags för ett byte. Vad tycker ni? Stilrent? Enkelt? Tråkigt? Snyggt? Kom gärna med feedback!

Hallå eller! Hur är läget med er? Bra hoppas jag. Själv är det väl lite upp- och ner, ner- och upp. Men sånt är livet ibland. Har jobbat en del de senaste dagarna. Känner att jag har kommit in riktigt bra, både på arbetsplatsen och bland kollegorna. IKEA is the place to be, det ska ni veta om! Har nu ett par lediga dagar innan nästa pass, som enligt schemat är på måndag.

Har idag genomfört min första riktiga dag på IKEA. Mina två tidigare pass har enbart varit introduktion. Men idag stod jag där i restaurangen med en söt mössa, för stora byxor och ett par obekväma skor med stålhätta. Till en början var jag nervös. Riktigt nervös. Kändes som om det var hundra saker att hålla koll på. Det tog sig dock inom loppet av en timme och därefter flöt det på väldigt bra.

Var dock inte överdrivet mycket kunder idag, men det kom en rush här och där, vilket givetvis gjorde att pulsen höjdes en aning. Men det gick galant. Fick dessutom stå helt själv stundtals. Och i överlag så tycker jag att jag får ett klart godkänt. Mina arbetskollegor gav mig även beröm, vilket givetvis känns extra bra.

Vilken fantastisk dag det har varit. När jag vred upp persiennen imorse sken solen som smaragder i Saharaöknen. Enligt termometern var det hela 16 grader ute och det pirrade lagomt i hela kroppen. Tog mig en stadig frukost och begav mig iväg mot bussen. Dagen har nämligen spenderats i Tenhult. Ni vet att jag nämnt att jag blev utauktionerad via Facebook för "hushållsnära" tjänster? Kvinnan som vann, ville idag ha hjälp med sin trädgård.

Skrev en Twitter-status tidigare idag som löd "Vad är det för jävla fel på killar som måste våldta för att få knulla? Blir så fruktansvärt förbannad. Ni förtjänar att få er kuk avhuggen". Och varför då detta plötsliga påhopp, tänker ni. I mitt fall, är inte det här någon nyhet. Våldtäktsmän är svin. Äckliga avskum. Men just bakom denna tweet, låg följande blogginlägg bakom.

Är det något jag ogillar här i världen, så är det kryp. Små jävla kryp. Finns det något värre? Antagligen. Men i min värld, så är det ett big NO. Har alltid haft ett mer eller mindre fobisk obehag emot bland annat spindlar. Och när man bor i ett gammalt hus ifrån början på 1900-talet så kryllar det av dom. Bokstavligt talat. Förra veckan, under ett dygn hittade jag fyra stycken.

Mitt humör är på topp. Jag är peppad. Imorgon är det dags för introduktionsfas nummer två på IKEA. Den första introduktionen, bestod mestadels av ren och skär information om företaget och lite annat basic. Imorgon ska vi få lära oss mer om själva tjänsten och allt vad det nu innebär. Därefter, senare denna vecka, så är det tänkt att jag ska gå på mitt första pass. Och som ovannämnt, är jag peppad. Väldigt peppad. Nästan euforisk.

Har glömt att berätta en sak. Auktionen på Facebook som jag tidigare nämnt, den är numera avslutad. Vinnandet budet slutade på 300:- och vi har kommit överens om att jag ska hjälpa personen med att putsa hennes fönster. En helt okej timlön i mina ögon. Andra personer har dock också hört av sig och föreslagit att jag exempelvis ska vara hundvakt eller hjälpa dem med att plantera i deras trädgård. Så jag ångrar inte för en sekund att jag la ut den där annonsen. Även om det mest var med glimten i ögat. Gällande de sexuella inviter som folk har hört av sig om, så ser jag det enbart som en bonus. Aldrig fel med en s k milf eller två.

Jag kom. Jag sågs. Och jag försvann. Ungefär. Man får nästan ångest när man inte har bloggat på några dagar. Men har haft lite saker att stå i. Nu är jag dock back on track och redo att åter förgylla er vardag. Fick besök av en kompis ifrån Göteborg i söndags, så sedan dess har det varit bojkott på allt som har med dator och internet att göra. Vilket är rätt skönt. Nu är jag dock åter solo, datorn tillbaka och imorgon är det dags för introduktion på IKEA. Längtar!

Jag är sugen på att tatuera mig. Och vem är då inte bättre som förebild, än självaste David Beckham? Hunkarnas hunk. Kalsongernas kalsong. Osv osv. Alltid när tatueringar kommer på tal, så är jag aldrig sen med att nämna denna karls fantastiska armar. Som en enda vacker målning. Även ifall han är light-tatuerad. Men ändå. En annan som har riktigt snygga armar är Andreas Plogell. Så nu sitter jag här, dregglandes och kissnödig av avund. Lite som det ska vara.

Klockan är kvart över två och här sitter jag med en sprudlande hjärna och ett glatt humör. Precis som det ska vara. De flesta står nog just nu i kön på McDonald's, spyr på toaletten eller har fullt sjå med att hitta ett anständigt nattragg. Min kväll har i alla fall varit lugn. Var tänkt att jag skulle se Melodifestivalen. Men självklart, i samma minut som det skulle börja, så dog bilden. Fullständigt. Så jag bröt ihop. Och grät lite.

Jag får ofta frågor om vad jag gör 70 mil hemifrån och vad som har fört mig till just Jönköping. Så för att ni ska få ett lite bättre grepp om det hela, tänkte jag bjuda på en liten sammanfattning av detta lilla äventyr.





Blev dock inte speciellt långvarig. Stannade i drygt två månader. Vilket var både på gott och ont. Att jobba på café var ett perfekt ställe att lära känna nya människor i en ny stad. Socialt och utåtriktat. Lyckades dessutom att träffa mitt ex genom jobbet. Men i oktober den hösten sa jag upp mig. Lyckades dock en vecka efteråt få jobb på ett telemarketing-företag. Vilket jag självklart tog. Bättre än ingenting. Jobbade där fram till april och valde sedan att säga upp mig av olika skäl.

Haha. Den här Facebook-auktionen blir bara roligare och roligare. Nuvarande bud ligger på 200:-. Fick på sidan av detta en kommentar som löd: "Min kompis har en fråga, om hon bjuder på käk och trevlig sällskap ställer du på en dejt då ;) ? // hon heter ***** ***** på Facebook".

Det var länge sedan som jag skrattade så hårt som jag har gjort ikväll. Den här auktionssaken på loppissidan blev ju helt galen. Och än är det inte över. Har efter den första dagen fått in bud på städning, tvätthjälp, filmkvällar, promenader och även en hel del förslag på diverse sexuella tjänster. För att sammansluta, så vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Auktionen stänger på söndag. Det ska bli kul och se vart detta slutar!

Det där med att bjuda på sig själv. Det passar mig verkligen som handen i handsken. Skrev häromdagen, att jag kommit på att jag kunde sälja lite av mina oanvända kläder på en loppmarknad. I samma veva, fann jag dock att det på Facebook fanns en grupp, där man kunde köpa/sälja saker inom Jönköpingsområdet. Så jag gick med, la upp mina kläder osv.

Bortsett ifrån den negativa kommentaren, så har ni varit alltför snälla på sistone. Och det glädjer mig. Mer än ni tror. Har rätt svårt att ta åt mig av komplimanger, ifall jag ska vara ärlig. Men jag försöker. Och mycket av det är tack vare er. När folk tar sig tid och faktiskt lägger både energi och känslor bakom det dem skriver, så är det alltjämt både seriöst och äkta. Så det tackar jag för.

"Sjukt bra skrivet hörru. Detta chockade faktiskt mig som bara råkade hitta din blogg för ett tag sedan, trodde faktiskt du varit den populära killen under högstadiet osv. Man märker att du är stark nu, det gör man. Tycker du verkar vara en asgo person, brukar faktiskt sitta och skratta högt åt vissa av dina tweets, t.ex de där du skrivit om någon tjej på bussen, eller de om dina drömmar, hahah! Beundrar verkligen dig som gått igenom detta och är så stark nu. Så det ska du veta, någonstans i Sverige finns det en tjej som beundrar dig riktigt mycket. Mycket troligt att det finns flera, men jag gör det verkligen! Tycker verkligen du ska ta det till dig, att du verkligen är en förebild för oss som har det svårt i skolan, vi ser hur starka vi faktiskt kan bli bara vi försöker. Tack Joakim! :)"

"Vill bara säga det att jag älskar dina åsikter om saker å ting. Vi tycker ganska lika om saker! Mycket trevlig blogg! Och en snygg stil har du också."

"Väldigt fint skrivet Joakim!"

Det ramlade in en kommentar i bloggen tidigare idag:

"Jag vet inte riktigt om du borde sitta där och skriva som om du vore den jättesnälla som har det svårt, när du själv hackar ner människor ytterst grovt. Tro mig, jag vet. Du har gjort det mot mig. Är det kul att tracka på folk genom datorskärmen? Tänk dig för. JUST SAYIN. och ja, det var kanske ett halvår sen, elr nå."

Tänkte bara kolla en sak. Ni har väl koll på att min header (bilden längst upp) innehåller länkar till mina olika kategorier. Så att ni inte bara tror att det är en fin prydnadstext. Klicka er gärna in och frossa i inlägg ända bak till 2008 ifall ni så vill.

Känner att jag måste få klargöra en sak. Det har blivit väldigt mycket inlägg om tankar och det förflutna i mina senaste inlägg. Och utåt kan jag tänka mig att det ser ut som att jag mår dåligt. Eller behöver hjälp till och med. Men så pass illa är det faktiskt inte. Så ni behöver inte oroa er. Mår faktiskt väldigt bra för stunden.

Det är många som har hört av sig efter mitt inlägg igår. Har fått lite blandade respons, men den har överlag varit positiv. Det folk verkar ha reagerat mest på, är hur mina kompisar har behandlat mig genom åren. Och det är nu något jag hade tänkt spinna vidare på.

Har lyckats vända på dygnet något kopiöst. Det ni kallar natt, det kallar jag dag och tvärtom. Men jag tycker samtidigt på något konstigt sätt, att det är skönt. Trivs bättre på natten än dagen. Känner dessutom att min hjärna är betydligt mer aktiv och kreativ när mörkret har lagt sig. Och det är knappast någonting som jag är ensam om. Det jobbiga i det hela, är väl dock att jag mer än ofta jobbar på diverse förskolor och ibland blir inringd 07.00 på morgonen. Lite som taget ur "The walking dead". Men vad gör man inte? Ikväll ska jag försöka somna innan midnatt. Fast hur många gånger har man inte sagt det förut? Jag ska bara. Jag ska bara. Sa Alfons. Och jag.

Oj. Det hade visst ramlat in några kommentarer i bloggen under de senaste dygnet. Vad glad jag blir. På riktigt. Väldigt glad. Och det sköna, är att det känns så pass bra att lämna ut sig. Speciellt när det tas emot med öppna armar. Det uppskattas. Även om man nu gör det till mer eller mindre kända människor. Men vad gör det? Mitt förflutna är mitt förflutna. Nu är nu. För att "komma över" det som varit, måste man även tillåta sig själv att prata och reflektera om det.

Fick just en intressant kommentar av en viss person. Men med enbart namnet Elin. Dock en ip-adress till en stad som inte känns bekant. Du får mer än gärna skriva en gång till och förklara dig, så kanske jag kan ge dig ett svar på det du skrivit.

Det ständiga offret. Det är nog jag. Eller, ja det är jag. Det är det. Jag är den som folk alltid har hackat på. Jag är den som folk alltid har kollat snett på. Jag är den som folk alltid har haft en åsikt om. Alltid. Jämt. Och det har gjort mig till den jag är idag. Numera har ingen tillåtelse att sätta sig på mig. Numera har ingen tillåtelse att säga vad jag ska och inte ska göra. Och det är skönt. På ett sätt. Men vägen dit har varit jobbig.

Jag fick just en idé. Det är nämligen som så att min garderob och numera också vind är fullproppad med kläder. Mer än hälften av kläderna är antingen för små, för fula eller för gamla. Och vad gör dom då för nytta? Så, tanken som slog mig, var att jag kanske skulle ställa ut ett bord på loppis? Läste runt lite på nätet och såg att det oftast kostar runt en hundring att hyra ett bord.

Fa-an, det är så himla skönt att vara tillbaka. Påbörjade min comeback lite mjukt. Korta och intetsägande inlägg. Till detta. Har nästan fått panik på Twitter där man enbart har 140 tecken att röra sig på. Hur ska jag där få utlopp för mina djupa tankar och funderingar? Nästan omöjligt.

När vi ändå är igång med hjärnkontoret, så kan vi passa på och slänga ihop ännu ett inlägg.

Jag har alltid varit en social och framåtriktad person. Tycker om att prata och är allmänt nyfiken på livet. Det hela resulterar i att man många gånger hamnar i situationer där man lär känna nya människor. Både på gott och ont. Men främst det förstnämnda. Det hela kan dock många gånger, resultera i att ens framåtanda och sociala sida, förknippas med att man är flirtig.

Som ni kanske ser så har jag även uppdaterat designen på bloggen. Hoppas att ni gillar det nya stilrena och mer enkla stuket. Kan också meddela att jag nu också åter tar emot beställningar på designer. Kontakta mig via mail för mer information.

Det har hänt lite nytt under solen på sistone. Har bland annat sagt upp mig som fotbollstränare. Och lyckades förra veckan säkra jobb på IKEA. Effekten blir lite "ut med gamla och in med det nya" vilket alltid är skönt. Har inte fått ihop tillräckligt mycket timmar som förskolevikarie, så det ska bli härligt att få ett mer "riktigt" jobb inom kort. Ska på introduktion om två veckor och därefter kommer jag att köra igång. Jättekul!

Jag gör härmed en comeback i bloggvärlden. Det var inte speciellt länge sedan jag tackade för mig. Men en sann kärlek är svår att förneka. Har under min frånvaro hållit mig till Twitter, vilket jag också har fastnat för. Känner dock att jag behöver en blogg och kunna skriva av mig rejält ibland. Har fantastiskt nog haft väldigt mycket besökare dagligen fastän jag inte ens har skrivit på en månad, så ni verkar ha väntat på att jag ska komma tillbaka. Well, here I am!

Vill bara meddela att jag från och med idag den 11 februari 2012 tar en paus ifrån den här bloggen. Jag vet att ni fortfarande är många som dagligen tittar in, men känner tyvärr inte att jag har ork eller lust att skriva längre. Och då har bloggandet helt tappat sitt syfte.

Jag är tankspridd. Väldigt tankspridd. Känner att den här bloggen på sistone har blivit alltmer personlig. Fast å andra sidan är väl det vad det handlar om? Hur som helst, så kollade jag igår på filmen "Old School". Och jag blir så lätt inspirerad. Inte att streaka naken eller bonga en massa öl. Men att studera. Fast nu tänker ni "sa du inte i förra inlägget att du ska skjuta på studierna?". Och jo, det stämmer. Men min dröm om att studera finns fortfarande kvar.

Det har varit en hel del snack om Göteborg på sistone. Mest på Twitter dock, men det har även förekommit här i bloggen. Jag känner nu att det är dags att dra lite i handbromsen. Att jag vill till Göteborg är långtifrån en nyhet. Men det gäller samtidigt att använda sunt förnuft och inte gå händelserna i förväg. Vill inte göra någonting förhastat.

Det är många runtom i landet som går arbetslösa. Miserabala och jävliga. Jag har ett jobb. Tror jag i alla fall. Vet inte riktigt om jag kan kalla det här för ett jobb. Efter månader av arbetslöshet, var jag riktigt glad när jag fick in en fot på Vikarieförmedlingen. Vilken chans! Vilken möjlighet! Speciellt när jag har gått Barn- och fritidsprogrammet och i princip redan har en utbildning i ryggen. Det kunde leda till något stort, tänkte jag.

Göteborg, åh Göteborg. Vad gör du med mig? För två år sedan var Sveriges framsida det enda på mina läppar. Jag bara skulle dit. No matter what. Ödet ville dock annat och det hela slutade med att jag mellanlandade i Jönköping. Och nu sitter jag här, 15 mil ifrån mitt mål. Dagarna spenderas som "springvikarie" på diverse förskolor och jag känner inte att jag är helt tillfredställd. Det var väl inte riktigt hit jag ville komma?

Nej, min dröm är att bli journalist. Även om det vore mest logiskt att bli något baserat på min utbildning från Barn- och fritidsprogrammet. Och visst, att vara fritidsledare eller möjligtvis fritidspedagog skulle inte vara helt fel. Dessutom relativt lätt att få jobb efteråt, om man jämför med hur det är inom journalistiken. Fast, som känt så är jag inte den som väljer de rakaste eller bekvämaste vägarna. Man måste våga för att vinna, samtidigt som man i åtanke bör tänka "vad har jag att förlora?". Om svaret är "ingenting", så är det bara att köra!

Saken är dock, att om jag vill läsa till journalist, så finns det två alternativ. Antingen, stannar jag två år till i Jönköping och läser här på folkhögskola. Eller, så läser jag under ett års tid upp 60 hp och därefter ansöker till universitetet. Fördelen att läsa här i Jönköping, är att jag har boende sedan tidigare och bara kan "glida med". Men, jag blir kvar i stan ytterliggare två år. Vilket jag inte vill. Nackdelen med att läsa i Göteborg, är att det först krävs ett "kompletteringsår" innan jag kan ansöka, och jag saknar bostad. Så det känns lite hugget som stucket hur jag än gör.

Det är nu någon måste ta tag i mig och exemplariskt berätta hur jag ska göra. Någon?

Min nya träningsblogg har nu kört igång. Som jag nämnt tidigare, så kommer denna blogg att hamna på efterkälken. Men jag hoppas att ni väljer att följa mig och min träning istället. Om inte (eller om ni vill ha dubbel läsning) så finns jag även på Twitter.

Tänkte bara meddela att jag inom kort lanserar en ny blogg. En blogg om träning. Har bestämt mig för att till 110% gå all-in på allt som har med träning att göra. Min nuvarande blogg (dvs denna) kommer tills vidare att hamna "på sidan om". Men jag hoppas att ni väljer att följa med mig vidare till den nya istället. 

Oj, hade nästan glömt bort att jag faktiskt driver en blogg. En vecka sedan sist vi hördes. Känner ärligt talat inte att jag har ork att lägga ner den tid som det faktiskt tar att vara aktiv här. Blir förvisso vad man gör det till, men jag känner att antingen gör man det till 110% eller inte alls. Och just nu, ligger jag väl lite i något mellanläge. Ber om ursäkt för det! Hur det blir med bloggen återstår att se.

Dagarna bara svischar förbi. Både Julafton och Juldagen passerade lika snabbt som ett X2000 på högvarv. Den förstnämnda dagen spenderades hos mormor. Det var jag, mamma och min ena lillasyster. Vi kollade på tv, åt god mat och öppnade paket. Fick lite blandat, precis som tidigare år. Kvällen i sig var både mysig och trevlig. Skrattade som en tok till "Svensson Svensson", vilket förmodligen är det bästa som tv-sänds på Julafton.

Hittade en bild på mig hos mormor när jag var där på Julafton. Rätt söt va?

Dopparedag, åh kära dopparedag. Äntligen är du kommen! Snön ligger perfekt på marken, solen skiner och humöret är på topp. För min del är det snart dags att äta julfrukost och slå in några paket, innan vi ska vidare in mot stan och mormor, där årets julafton kommer att äga rum.

Som ni kanske redan vet, så är jag en riktig jäkel när det kommer till att vinna olika tävlingar. Genom åren har jag bl a vunnit en systemkamera, t-shirtar, presentkort, biobiljetter osv. Nu inför julen, så lanserar Apoteket via sin Facebook-sida, diverse jultävlingar. Jag valde att delta när man kunde vinna ett set med bodylotion, duschcréme och lipbalm.

Det här börjar bli rätt dumt. Men när folk kommenterar "anonymt" och inte äger en blogg, så får man försöka svara på frågor via inlägget istället. Fick i alla fall ännu en kommentar ifrån signaturen "Sandra" gällande videobloggen som jag publicerade igår.

"Alla får absolut tycka och tänka vad de vill! Det är ju därför det är kul att diskutera saker och ting! Tyckte bara det var intressant att du sa att du inte vill dejta någon som röker. Och att dina argument för det var att rökning är ohälsosamt och skadar kroppen (vilket det såklart är) men så vitt jag vet har alkohol exakt samma effekt"

Nu är jag hemma! Blev upphämtad på tågstationen av familjen och vi valde sedan att åka och besöka mormor. Nu har vi nyss ätit en sen middag och jag har landat skönt i soffan. Såg att jag hade fått ett mail ifrån Apoteket, där det stod att jag vunnit en tävling som jag deltagit i gällande ett julrim. Kul! Det blir en bra julklapp till mamma. Nu ska jag mysa ner mig med hunden!

Fick en fråga ifrån signaturen "Sandra" gällande videobloggen som jag postade för en stund sedan.

Imorgon är det dags för hemresa. Tåget går 10.55 och 19.30 är jag framme i Sundsvall. Blir att fördriva tiden på tåget med bl a Zlatans självbiografi. Har sugit på en karamellen tillräckligt länge nu känner jag.